Herbert Marcuses term för processen där konst (i strängaste bemärkelse) görs banal och maktlös. I endimensionell Man (1964), hans miljonförsäljande redogörelse för de förändringar i samhället som åstadkommits av sen kapitalism, hävdar Marcuse att det verkliga problemet som kulturindustrin ställer för kritisk teori och därmed samhället i sig inte är dess suddning av skillnaden mellan högkultur och lågkultur, utan snarare dess suddning av skillnaden mellan konst och verklighet. I överensstämmelse med andra Frankfurtskolteoretiker Max Horkheimer och Theodor Adorno (författarna till kulturindustrins avhandling) och närmare bestämt Walter Benjamins redogörelse för konst i den mekaniska reproduktionens tid, hävdar Marcuse att massproduktion och distribution av konst och dess åtföljande genomträngning av nästan alla aspekter av det dagliga livet har förstört det som var mest potent i konsten till att börja med, nämligen dess antagonism mot det vanliga (Benjamins ord för detta är aura). Denna antagonism uppnås via processen Freud kallad sublimering, som enligt psykoanalys är vad som händer när libido bringas under kontroll av verklighetsprincipen: tillfredsställelse av sexuell lust försenas och omvandlas till en estetisk prestation eller vad Marcuse hänvisar till som Eros. Under sådana förhållanden, hävdar Marcuse, är det konstnärliga riket en ’annan’ dimension, radikalt åtskild från och inneboende antagonistisk mot vardagen, och samhället kan därför sägas vara minst tvådimensionellt. Det är förlusten av denna dimension genom desublimationsprocessen där Eros reduceras till sexualitet som resulterar i att samhället blir endimensionellt och därför inte kan motstå de omvandlingar som åläggs det genom förändringarna i produktionssättet. Där tidigare i konst-och litteraturrepresentationer av konstnärer, prostituerade, äktenskapsbrytare och så vidare vittnade om ett annat, kanske utopiskt, liv, nu är de helt enkelt en bekräftelse av den befintliga ordningen och har ingen negationskraft. Desublimation är i denna mening repressiv. Så kallad sexuell befrielse, hävdar Marcuse, kommer till priset av förstörelsen av Eros, vilket lämnar oss med en intensifierad sexuell existens men inget motstånd mot nutiden, inget utrymme som kan betraktas som ’annat’.