membranös nefropati (MN) tillhör en familj av njursjukdomar som kännetecknas av inflammation och överkänslighet i glomeruli (glomerulit) och/eller interstitium (nefrit) i njuren.2-4 den rapporterade årliga incidenten av MN uppgår till 5 till 10 fall per miljon människor i norra Europa.5 MN är en immunologiskt medierad sjukdom som kännetecknas av avsättning av immunkomplex vid det glomerulära basalmembranet åtföljt av en progressiv minskning av njurfunktionen hos majoriteten av patienterna.2,4 när sjukdomen fortskrider kan förtjockning av det glomerulära källarmembranet ses genom ljusmikroskopi, och sålunda kallades sjukdomen ursprungligen ”membranös glomerulonefrit.”2,6 Immunavlagringar äventyrar permeabiliteten hos kapillärslingorna, vilket leder till proteinuri och ofta till ett nefrotiskt syndrom som kännetecknas av proteinuri, hypoalbuminemi, hyperlipidemi och ödem.7 MN står för cirka 20% av fallen av nefrotiskt syndrom hos vuxna.2 ungefär en tredjedel av patienterna med MN kommer att fortsätta utveckla njursvikt i slutstadiet inom tio år.8 En annan tredjedel kommer att uthärda kronisk proteinuri och symtom på nefrotiskt syndrom medan en annan tredjedel kommer att uppleva spontan remission.8
MN kan förekomma sekundärt till ett antal kliniska tillstånd, inklusive infektioner (dvs hepatit B och syfilis), systemisk lupus erythematosus, cancer och läkemedelstoxicitet.2 MN som förekommer oberoende av andra kända kliniska syndrom kallas primär membranös nefropati (pMN). Detta tillstånd har historiskt kallats ”idiopatisk” MN eftersom etiologin var okänd. Kliniker inser nu att MN är en organspecifik autoimmun sjukdom där cirkulerande autoantikroppar binder till ett inneboende antigen på glomerulära podocyter och bildar avlagringar av immunkomplex på glomerulära kapillärväggar. Nya kliniska studier har visat att cirkulerande autoantikroppar mot podocyt m-typreceptorn för sekretoriskt fosfolipas A2 (PLA2R) kan mätas hos 70% till 80% av patienterna med pMN.9 medan det terapeutiska tillvägagångssättet för patienter med sekundär MN fokuserar på att behandla den underliggande sjukdomen, behandlas patienter med pMN i allmänhet med en immunsuppressiv strategi.10 Det bör noteras att en liten del av individer med sekundär MN kan visat sig vara positiva för anti-PLA2R.1-13 den kliniska betydelsen av detta resultat är oklart. Förekomsten av anti-PLA2R autoantikroppar i sekundära former av MN kan helt enkelt vara en tillfällighet eller kan ha någon roll i utvecklingen och utvecklingen av sjukdomen.
nivåer av cirkulerande anti-PLA2R har visats korrelera med klinisk sjukdomsaktivitet, mätt med nivå av proteinuri.14 Anti-PLA2R-nivåer har visat sig vara av värde för att förutsäga sjukdomsförloppet genom att en korrelation rapporterades mellan anti-PLA2R-nivån och det kliniska resultatet.15,16 njursvikt har rapporterats förekomma mindre ofta hos patienter med låga Anti-PLA2R-nivåer,14 medan spontana remissioner är mindre vanliga hos patienter med höga nivåer.12,16 Gunnarsson och medarbetare fann också att patienter med höga antikroppsnivåer krävde en immunsuppressiv behandling oftare än de lägre titrarna.16 denna grupp observerade också att antikropp korrelerade med svar på immunsuppressiv terapi, definierad som tid från behandlingsstart till remission.16 flera studier har rapporterat att patienter som genomgår immunsuppressiv behandling visar en minskning av anti-PLA2R-nivåerna och att autoantikroppsnivåerna stiger under ett återfall.6,10,15,17-20 nya data tyder på att hos PLA2R-ab-positiva patienter förutsäger mätning av PLA2R-abs i slutet av behandlingen den efterföljande kursen.21
El-Zoghby och medarbetare rapporterade att pMN återkommer hos upp till 40% av patienterna efter njurtransplantation.22 risken för återfall är högre när autoantikroppar mot PLA2R upptäcks före transplantationen.19